NÄR
NEDRÄKNINGEN
NÅR SITT
SLUT

Kapitel 2
SANNING OCH BIBLISKA BEVIS



I DET FÖREGÅENDE KAPITLET avslöjades det att det existerar två mycket olika lärosystem som båda kallar sig kristna. Detta borde självklart leda fram till frågan om vad som är sant. Om Guds ord verkligen är sanning, vilken av dessa två läror stämmer då överens med det Gud bevarat för oss i Bibeln — i Sitt ord?

Om någon inte vill tro på nedtecknade bevis — nedskrivna för hundratals, ja t.o.m. tusentals år sedan, så är det omöjligt för den personen att “se” sanningen om att dagens händelser uppfyller profetior som gavs av Gud för mycket länge sedan. Den här boken kommer belysa hur specifika nationer agerar precis på det sätt som Gud förutsade att de skulle komma att göra, vilket profetiorna handlar om. Dessa nutida nationer har dock redan agerat på det profeterade sättet och på grund av det så är scenen nu redo för händelser som är profeterade att ske i den sista tiden. Världsscenen är nu iordningställd för att starten på de händelserna ska kunna ske vilket ögonblick som helst. De aktuella nationerna har nu fullgjort allt som behövs för att hela världen skall kunna kastas in i ett sista slutligt krig.

Det här kapitlet kommer ta upp bevis som avslöjar vad som är sant. Denna fråga om vad som är sant har allt att göra med den specifika tidsperioden i människans historia som vi nu befinner oss i. Det har också allt att göra med huruvida det är sant eller inte att vi är på gång att uppleva den värsta tiden i människans historia — ett sista slutligt världskrig.

Men innan boken börjar beskriva de specifika nationerna, händelserna och det slutliga resultatet av händelserna, så är det mycket viktigt att först titta på det som Gud har visat vara sant, något som större delen av världen varit blinda inför — världen har nämligen blivit grundlurad.



PASSOVER (“Passera-förbi-dagen”) jämfört med EASTER (den falska påsken)

Detta är kanske en av de mest kraftfulla lögnerna och förvrängningarna av Bibeln som den traditionella kristenheten gjort, den som gäller Passover i jämförelse med Easter.

De flesta människor känner inte ens till att det någonsin funnits någon konflikt mellan dessa två firanden. Som boken tidigare beskrev så kulminerade den konflikten år 325 under kyrkomötet i Nicaea. Det var det kyrkomötet (konciliet) som den romerske kejsaren Konstantin den store kallade till och ledde. Så som tidigare beskrivits, så var det under det mötet som Passover-firandet, det som Gud etablerade i Gamla Testamentet, kom att förklaras som olagligt i det romerska riket.

Det var under kyrkomötet i Nicaea som firandet av Easter etablerades som dagen för firandet av Kristus uppståndelse. Det var också här som det beslutades att Easter skulle utgöra centralpunkten för en ny statsreligion. Det var här som Easter officiellt ersatte Passover inom det romerska riket och som nyss nämndes var det alltså här som firandet av Passover förklarades som något olagligt.

Under många hundra år fram till tiden för Kristus hade nationen Juda firat den årliga Passover, vilket skedde på våren på den 14:e dagen i det judiska årets första månad (kallad Abib eller Nisan). Kristus och hans lärjungar firade Passover den sista dagen som Kristus levde sitt fysiska liv här på jorden.

Firandet av Passover startade när Israels folk hölls som slavar i Egypten och Gud hade bestämt en mycket specifik tid när Han skulle befria dem från den fångenskapen. De kommande kapitlen i den här boken kommer visa att Gud verkställer profetiska händelser med enorm precision och exakthet. Vid detta tillfälle beskrivs det i Bibeln att Gud såg till att händelsen skedde med just sådan precision.

“Just den dag då de 430 åren hade gått drog alla Herrens härskaror ut ur Egyptens land.” (2 Mos 12:41).

Kristus och hans lärjungar firade Passover på precis samma sätt som den gången i Egypten. De slaktade ett lamm, grillade det och åt upp det. Symboliken i detta handlade om Kristus, som skulle komma till världen för att uppfylla den första viktiga fasen i Guds stora plan för mänsklighetens räddning. Kristus kom som Guds lamm för att uppfylla rollen som Passover — hans blod skulle komma att spillas på jorden när han dödades så att han uppfyllde rollen som det sanna Passover-lammet för hela mänskligheten.

Det vore nu bra att belysa några grundläggande sanningar som den traditionella kristendomen förvridit och lurat människor att tro på. Det som de facto står i bibeltexten är dock mycket klart och avslöjande. Efter att de ursprungliga apostlarna utvaldes för att fungera som apostlar för Israeliterna valde Kristus ut ytterligare en apostel, vars uppdrag var att förkunna Guds sanning till andra folk. Så här skrev aposteln, Paulus:

“Rensa bort den gamla surdegen [jästen] så att ni blir en ny deg, för ni är osyrade [hemmen osyrades — jäst och bröd med jäst i rensades bort ur hemmen]. Vårt påskalamm [Passover] Kristus har blivit slaktat. Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och elakhetens surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd.” ( 1 Kor. 5:7-8).

De som tillhör den traditionella kristendomen har svårt att begripa vad Paulus skriver om här då de aldrig fått lära sig något om detta av sina predikanter eller lärare. Istället feltolkas bibelställen som dessa till att betyda att Guds lag upphörde med Kristus och att man efter att Kristus dog och återuppstod inte behöver fira 7:e dagens Sabbat. (dvs lördag som kommer efter fredag den 6:e dagen i veckan).

Men dessa verser, och de som står före och efter, skrevs över 20 år efter Kristus död. Verserna visar tydligt att Kyrkan fortfarande följde budet att fira Passover och högtiden som börjar direkt efter Passover som heter Det osyrade brödets högtid, vilken pågår under sju dagar efter Passover-dagen.

Paulus betonade vikten av att högtidlighålla de årliga heliga dagarna, vilka börjar omedelbart efter Passover-dagen. Redan vid den tiden talade han inte bara om vikten att fira dagen, men han talade också om dess andliga betydelse. Åter igen, detta var vad han sa: “Låt oss därför fira högtid”.

De verser som nyss citerades hjälper till att visa betydelsen av firandet av dessa dagar. Gud använder sig av symboliken med jäst (i bröd) för att beskriva hur synd påverkar en människa.

Jäst fungerar här som en bild för synd, som får en människa att svälla av stolthet. Dagarna (högtiden) av osyrat bröd är en tid under vilken Gud befallt att all jäst och alla jäsningsprodukter skall rensas ut ur hemmen, och att alla skall äta osyrat bröd under dessa dagar. Detta för att förstärka undervisningen om att människor skall arbeta på att rensa bort jästen (synden) i sina liv, på samma sätt som de också tar ut jästen från sina hem och endast äter osyrat bröd under de specifika sju dagarna.

Jäst används alltså som en symbol för synd och stolthet, och att vara osyrad är en symbol för lydnad. Guds folk skall leva sina liv i lydnad inför Guds lagar (Guds vägar) på ett ärligt och sant sätt.

Texten visar också tydligt att Kristus uppfyllde syftet med att leva ett fysiskt liv första gången han var här — det var för att kunna uppfylla rollen som Passover i Guds plan. Han var Guds lamm som inte motsatte sig den inkonsekventa rättegången och efter den dödsdomen, utan han ödmjukade sig likt ett lamm inför vad som skedde. Genom detta, och på det specifika sättet han dog, genom att blodet spilldes på marken, så blev han Passover för hela mänskligheten.

Många tror att Kristus dog på grund av att han spikades upp på en påle, men det stämmer inte. Han dog av att en soldat kom fram och stötte sitt spjut i hans sida, och hans blod spilldes då ut på marken. Detta är mycket viktigt att komma ihåg eftersom en annan aspekt av denna händelse kommer belysas längre fram i boken.

Den berättelsen som nu kommer citeras har att göra med Kristus död. Men, först måste ytterligare en sak förklaras. Det är nämligen mycket viktigt att förstå ordningen för alla händelser som skedde runt hans död. Under större delen av människans historia räknade man dagarna på så sätt att dagen började när solen precis gått ner, dvs. natten kom före dagen. Sedan började nästa dag när solen gick ner igen. Så i och med detta följer det att Passover började när solen gick ner den 13:e i den första månaden och den 14:e dagen började. Passover fortsatte sedan under den ljusa delen av dygnet. När solen sedan gick ner efter Passover-dagen började den första högtiden för året, den första dagen på Det osyrade brödets högtid — vilken Paulus skrev att vi skulle fira.

När vi nu har den tidsräkningen i huvudet är det viktigt att notera att Kristus firade Passover med sina lärjungar genom att äta det grillade lammet under den nattliga delen av Passover, och att han sedan dödades under den delen av Passover-dygnet som kan kallas “dag”.

Innan man läser dessa verserna är det även viktigt att känna till att judarna använder uttrycket “förberedelsedag”, som en dag att förbereda sig för veckosabbaten eller en årlig Sabbat (firandet av en helig dag). Förberedelsedagen, innan veckosabbaten, är deras sista möjlighet att förbereda det som skall förberedas inför Sabbaten. Judarna har i alla tider ansett fredagen (veckans 6:e dag) som en förberedelsedag, eftersom fredagen är förberedelsedagen inför den 7:e dagen, lördagen, veckosabbaten.

Dagen före någon av de årliga Sabbaterna är alltså en “förberedelsedag”. Men Passover, som Gud befaller att man skall fira, är däremot inte en högtidsdag (helig dag, Sabbat) utan är just en sådan förberedelsedag. Passover är förberedelsedagen inför den årliga Sabbaten som beskrivs i 3:e Moseboken 23 — första dagen i Det osyrade brödets högtid.

“Det var förberedelsedag, och judarna ville inte att kropparna skulle hänga kvar på korset pålen (Gk. stauros) över Sabbaten, eftersom det var en stor Sabbatsdag [en årlig Sabbat]. Därför bad de Pilatus att de korsfästas uppspikades ben skulle krossas [för att snabba på dödsprocessen] och kropparna tas bort [så att de inte hängde kvar under Sabbaten]. Soldaterna kom då och krossade benen på den förste, och sedan på den andre som var korsfäst uppspikad tillsammans med honom. Men när de kom till Kristus Josua och såg att han redan var död, krossade de inte hans ben. I stället stack en av soldaterna upp sitt spjut i hans sida med sitt spjut,[Detta eftersom en av soldaterna tidigare hade stuckit upp sitt spjut i hans sida] och genast kom det ut blod och vatten [det var här han dog].” (Joh 19:31-34).

Kristus dödades på detta sätt av ett spjut eftersom han var den som skulle uppfylla symboliken för Passover-lammet, vars blod spills ut på jorden och det dör.

Det här visar också att Kristus inte dog sent på eftermiddagen så som de andra två gjorde. Han dog precis efter att soldaten stack sitt spjut i hans sida, vilket skedde mitt på eftermiddagen.

“Vid sjätte timmen [kl 12:00] kom ett mörker över hela landet som varade fram till nionde timmen [kl 15:00]. Vid nionde timmen ropade Josua med hög röst: "Eli! Eli! Lema sabaktani?" Det betyder: "Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig? Några av dem som stod där hörde det och sade: "Han ropar på sin Gud Yahweh! [felaktigt översatt till Elia]"" (Matteus 27:45-47).

Här behöver det även förklaras att översättarna tolkat ord som används i denna berättelse till att betyda profeten Elias namn, men detta är rent nonsens! Kristus ropade inte på någon av profeterna som levde och dog hundratals år före detta hände, men han ropade i sanning på sin Far, Yahweh Elohim — den Evige Guden. Ordet “Elia” betyder “min Gud är Yahweh” och det var det Kristus ropade ut då han ropade till “sin Gud Yahweh”.

“En av dem [en soldat] sprang genast och tog en svamp, fyllde den med ättikvin, fäste den runt en käpp och gav honom att dricka. De andra sade: "Vänta, så får vi se om hans Gud Yahweh kommer och räddar honom." Men Josua ropade än en gång med hög röst och gav sedan upp andan [han dog]. (Matteus 27:48-50).

Sanningen är alltså att Kristus dog mitt på eftermiddagen på Passover-dagen. Efter att soldaten stött sitt spjut i Kristus sida (Joh 19:34) och hans blod spilldes på marken, ropade han ut till Gud, sin Far, och gav upp andan. Han uppfyllde rollen som Passover-lammet som dog för mänsklighetens synder. Det årliga Passover-firandet har enorm betydelse i Guds plan för mänsklighetens räddning.

Så varför förbjöds Passover av den nyetablerade romerska kyrkan på kyrkomötet i Nicaea år 325 och varför bestämde de att man skulle fira Easter istället? Easter finns inte någonstans i Bibeln, även om vissa översättare har tagit hebreiska och grekiska ord som mycket tydligt betyder Passover, och felaktigt översatt dem till Easter. Under hundratals år har många religiösa lärare och predikanter, som kallar sig kristna, försökt att helt radera ut all sanning och förståelse när det gäller Passover och Det osyrade brödets högtid.



DOG KRISTUS PÅ EN PÅLE ELLER ETT KORS?

Den här frågan kan tyckas absurd för många, men den behöver ställas eftersom människor inte fått veta sanningen om detta heller. Guds Passover för mänskligheten dog inte på ett kors. Det finns två tydliga sanningar som bekräftar detta faktum.

Den första och enklaste sanningen gäller ordet som använts och som sedan översatts till “kors”. Fastän många sk. lärde tycker om att argumentera och debattera om detta, eftersom de har väldigt mycket att skydda, så är sanningen den att de är inte helt ärliga när det gäller på vilket sätt ordet, som felaktigt översatts till “kors”, använts i annan historisk litteratur och dokument från den tiden.

Som det nyss visades i citatet från Johannes 19 så är ordet som översattes till “kors” varken ett grekiskt eller arameiskt ord för “kors”. Det ordet som används betyder egentligen “en påle, stolpe eller en bjälke av trä”. Men översättarna har tagit det grekiska ordet “stauros” och översatt det felaktigt till att betyda ett kors. Dock finns det ingen annan översättning eller användning av det ordet i antik grekisk litteratur som styrker denna absurda tolkning.

Det finns andra ord i den antika grekiskan som skulle kunna ha använts för att kunna betyda eller beskriva ett kors, men ordet stauros är definitivt inte något av de orden! Men återigen så kommer många att helt enkelt välja vad de själva vill ska vara sant.



Vad var syftet med att krossa deras ben?

Det finns dock odiskutabla bevis som sträcker sig långt bortom diskussioner gällande översättningar eller felaktiga översättningar av ord. Det starkaste beviset för huruvida Kristus dog på ett kors eller på en påle finns i berättelsen som just återgavs, och det beviset finner man i kopplingen till de andra två som hade blivit dömda till döden tillsammans med Kristus.

Det är viktigt att förstå vad som verkligen sägs i den här berättelsen. Det var mycket viktigt för de judiska ledarna att kropparna inte hängde kvar när den följande dagen började eftersom den utgjorde en högtid, den första årliga Sabbaten under året — den första dagen på Det osyrade brödets högtid. Det höll nu på att dra sig mot sen eftermiddag den där specifika Passover-dagen och de judiska ledarna ville att kropparna skulle tas ner och bäras bort före solnedgången och starten på högtidsdagen, vilken skulle ta sin början när solen gått ner. De ansåg att sådant arbete inte skulle utföras på den årliga Sabbaten.

Dock var det på det viset att när soldaterna gick fram för att krossa benen på de tre, så att de snabbt skulle dö, så upptäckte de att Kristus redan var död eftersom en soldat tidigare hade kört upp ett spjut i Kristus sida. Detta väcker nu en viktig fråga. På vilket sätt kunde någon som hängde på ett kors snabbare dö genom att benen krossades?

Förklaringen är egentligen mycket enkel och lätt att förstå. När någon sedan inser sanningen i detta klara svar uppenbaras en obestridlig sanning.

Det finns bara en enda anledning till att soldaterna beordrades att krossa benen på alla tre som hängde där. Om de hade hängt på kors så hade deras krossade ben inte alls lett till den snabba död som de judiska ledarna önskade. Det sker dock med någon som är uppspikad på en påle, och det är sanningen om vad som verkligen hände.

När en person dömdes till döden genom att spikas upp på en påle, var det kutym att låta händerna (eller handlederna) överlappa varandra och på så vis fästa personen mot pålen med en enda spik genom båda händerna. På samma sätt lades fötterna ihop och en enda spik slogs igenom båda fötterna och in i pålen.

När en person hänger på det sättet och benen krossas så kan den inte längre trycka sig uppåt för att kunna andas. Så den verkliga anledningen till att benen krossades var att personen då snabbt skulle kvävas eftersom denne då inte längre kunde andas.

Profetior som handlade om Messias avslöjade att inga ben i hans kropp någonsin skulle komma att krossas. Dessutom måste han dö genom att hans blod spilldes ut på marken, detta för att uppfylla symboliken i hur Passover-lammet dödades. Gud tänkte aldrig tillåta att Hans sons ben skulle krossas, eller att Hans son kvävdes till döds, eftersom något sådant inte stämmer med sättet som Passover-lammet slaktades.

Om dessa tre hade hängt på kors så skulle det inte funnits något syfte med att krossa deras ben eftersom de då fortfarande skulle kunnat hålla sig tillräckligt upprätta för att kunna andas, ganska länge. Det hade självklart blivit svårare att andas, men de skulle ändå kunnat andas under flera timmar till, och de judiska ledarna ville som bekant att de skulle dö snabbt.

När en persons armar är uppsträckta över huvudet, på det sättet, gör kroppens egen tyngd att personens förmåga att andas minskar kraftigt. Detta är helt enkelt en fysisk realitet.

Och varför skulle någon anstränga sig att först bygga ett kors istället för att på enklast möjliga sätt spika fast personen med endast två spikar? Så på samma sätt som fötterna fästes med en spik längst ned på pålen kunde man enkelt fästa händerna med en enda spik.

Många nedtecknade beskrivningar av avrättningar på pålar har dock under historiens gång förändrats och justerats på grund av vissa antaganden. Även sättet man avrättade människor på genom att hänga upp dem kunde se olika ut, och ibland användes även pålar med en tvärgående bräda så de såg ut som kors. Vid sådana avrättningar hängde dock personerna mycket lång tid innan de till slut dog. Denna metod var oerhört grym eftersom människor lämnades att dö under en längre period fylld av lidande, hunger, törst och utsatta för naturens element. Syftet med att använda ett kors var att åstadkomma större lidande och den som hängde på ett kors utsattes även ofta för tortyr i olika former.

Så man lade alltså oftast personens båda händer ovanför dennes huvud och fixerade händerna med en lång spik genom båda händerna eller handflatorna. I en sådan position var personen tvungen att trycka sig uppåt med fötterna för att kunna andas. Så även om man inte krossade personens ben för att påskynda dödsprocessen så skulle personen ändå dö på ett naturligt sätt, bra mycket snabbare än på ett kors.

Så åter igen, en person som spikades upp på ett kors skulle klarat sig under mycket längre tid och lidit mycket värre. En person som spikades upp på en påle skulle däremot dö snabbare. Detta på grund av den extra ansträngningen det tog att försöka pressa sig upp för att kunna andas så skulle en person i den situationen tappa krafterna ganska snabbt och kvävas till döds. Att spika upp någon på ett kors var oerhört mycket mer sadistiskt och grymt eftersom det inte påverkade personens andningsmöjligheter på samma sätt som den som spikades upp på en påle. Oavsett detta, så var båda metoderna två mycket grymma avrättningsmetoder.

Här uppstår nu en annan fråga. Om teknologin funnits på Kristus tid och han hade dödats med ett gevär, skulle då människor idag gå omkring med något om halsen som liknade ett gevär, som en symbol för deras kristna tro?

Det finns orsaker till att den romerska kyrkan efter år 325 saluförde idén att deras Kristus dog på ett kors och inte på en påle. Det var den kyrkan som förändrade beskrivningen av den händelsen. En stark orsak till att de önskade den förändringen var att de redan hade seder och bruk kopplade till andra gudar, där även användandet av kors i olika former var vanligt, men även på grund av en vision eller en dröm som kejsar Konstantin den store påstod sig ha haft.

Man vet inte säkert vad som exakt hände, huruvida Konstantin hade en vision eller en dröm, eller både och, men historien säger att Konstantin berättade att han hade en vision där han såg en symbol eller ett tecken i skyn. Sedan sägs det att han natten efter drömde att Kristus sa till honom att han skulle använda tecknet han hade sett för att kunna vinna slaget som han precis stod inför. Orden som han sägs ha sett eller hört sägas var, “I detta tecken skall du segra” eller som en annan översättning säger, “Segra genom detta!”. Konstantin befallde sedan sina soldater att använda denna symbol på sina sköldar. Slaget som följde dagen efter vann de stort, vilket fick dem att tro att Gud var på deras sida.

Berättelsen om Kristus död på korset blev mycket populär med tiden i det att symbolen från Konstantins vision avbildades på flera olika sätt på tavlor och i berättelser. “Korset” blev normen för det som användes som symbolen för Kristus död och den berättelsen blev tillslut den allmänt accepterade beskrivningen av det redskap som Kristus spikades upp och dog på.

Men det som finns nedskrivet i historieböckerna gällande vad Konstantin såg beskriver inte ett kors som såg ut som ett sådant som Kristus antogs ha dött på; utan liknar mycket mer formen av bokstaven X ovanpå ett P. Denna symbol kallades Chi-Rho-symbolen eftersom den bestod av dessa två grekiska bokstäver, som även utgör de två första bokstäverna i det grekiska ordet för Christos (Kristus).

Om du vill veta hur symbolen såg ut som Konstantin använde så kan du söka på dess namn — Konstantins Labarum.

Men även när det gäller denna historia så är sanningen den att bland buden som Gud gav till Israel finns det ett som säger att de inte skulle använda avgudar, bilder eller beläten som religiösa symboler. Men människor tycker om att använda allsköns olika bilder för att visa sin tro och tillbedjan. Kors, bilder av Jesus Kristus, Jesus Kristus på korset, bilder av en moder och hennes barn och många andra bilder används som symboler inom den traditionella kristenheten idag.

Så vad är då sant och vad är falskt gällande sådana frågor? Hur kommer det sig att människor genom århundraden börjat göra och tro saker som mer eller mindre är totala motsatser till det Gud säger i Sitt ord?

Det är som om de tydligaste uttalandena i Bibeln helt enkelt ignorerats eller setts som ovidkommande när det gäller hur vi ska leva. Precis som det tydliga uttalandet av Kristus om religiösa ledare. Kristus förklarade tydligt på vilket sätt de aldrig någonsin skulle låta sig tilltalas av andra. Principen och instruktionen är inte svår att förstå.

“Men ni ska inte låta er kallas rabbi, för en är er Mästare [Kristus] och ni är alla bröder. Och kalla inte någon på jorden er fader, för en är er Far, han som är i himlen.” (Matteus 23:8-9).

Principen borde vara tydlig och klar. Ingen skall använda sig av en religiös titel eller låta sig bli tilltalad av andra på ett sådant sätt som uteslutande tillhör Kristus eller Gud. Trots det använder många religiösa ledare idag titlar som rabbi, pastor, fader, helige fader, påve, biskop, etc. Användandet av ord som dessa som religiösa titlar, eller som en titel att använda när man hälsar, går mycket tydligt helt tvärt emot principen och instruktionen från Kristus.

Men det är också viktigt att förstå att vissa ord som används för att beskriva en religiös ledares jobb eller roll inte skall blandas ihop med religiösa titlar. Sådant borde vara enkelt att se skillnad på och förstå, men alltför ofta är det tyvärr inte på det sättet. Andra bibelställen visar på balansen i detta och visar på att det är helt acceptabelt att beskriva någons jobb i funktionen som en pastor, lärare, äldste, etc., men dessa får aldrig användas som personliga titlar.



KRISTUS UPPSTOD INTE PÅ EN SÖNDAGSMORGON

Ett av de klaraste och mest odiskutabla bevisen som behandlas i det här kapitlet om missuppfattningar, felaktigheter och falskheter gällande Kristus är sanningen att Kristus inte uppstod på en söndagsmorgon.



Ett sant tecken

Kristus gav några mycket dogmatiska uttalanden gällande sin identitet. Han sa också att det bara skulle ges ett enda tecken som bevis på vem Messias verkligen var .

“Sedan sade några skriftlärda och fariseer till honom: "Mästare, vi vill se dig göra ett tecken." Han svarade dem: "Ett ont och trolöst släkte söker ett tecken, men det ska inte få något annat tecken än profeten Jonas tecken. För liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så ska Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter.” (Matteus 12:38-40).

Kristus var tydlig med att endast ett tecken skulle ges för att visa vem han var — ett tecken som skulle identifiera Messias. Det tecknet var att Kristus skulle befinna sig i jordens inre — graven — i exakt tre dagar och tre nätter.

Sättet på vilket detta beskrivs på grekiska, och än mer arameiska, är att den totala tiden för när han var i jordens inre innebar exakt tre hela dagar och tre hela nätter. Det faktum att den tiden likställs med den som Jona var med om i den stora fiskens buk gör tidsperioden ännu mer specifik. Hebreiskan som användes för att berätta den händelsen gör tidsperioden ännu tydligare då den beskriver dessa tre dagar och tre nätter i termer av tid som motsvarar exakt 72 timmar.

Den traditionella kristenheten har stora problem med detta uttalande av Kristus, och de försöker förklara och bevisa hur de själva kom fram till sin version av den tidsperioden. De anstränger sig för att förändra själva definitionen för dagar och nätter och de försöker till och med förändra det exakta året för Kristus död. De gör allt detta av en viktig anledning. De vill till varje pris bevara sin undervisning om en begravning på fredagseftermiddagen och en uppståndelse på söndagsmorgonen.

Sålunda går den traditionella kristenhetens undervisning ut på att Passover det året var en fredag (vilket inte stämmer) och deras Jesus dog sent på eftermiddagen på fredagen. Sedan fortsätter de sin undervisning med att säga att han sedan uppstod på söndagsmorgonen samma vecka. Ingen kan få in tre dagar och tre nätter i detta, men ändå försöker de göra just det. De hävdar faktiskt att detta är vad som skedde och att det uppfyller Kristus egna ord om tre dagar och tre nätter.

Tittar vi närmare på detta så skulle det alltså betyda att han dog sent på fredag eftermiddag och placerades i graven precis innan den veckans Sabbat började vid solnedgången på fredagen. Men för att kunna få till en uppståndelse på söndagsmorgonen skulle det innebära att han endast befann sig i graven under fredagsnatten och lördagsnatten — två nätter.

Här blir den traditionella kristenheten mycket kreativa eftersom de hävdar att han befann sig i graven under tre dagar (om man räknar dagtid). De förklarar detta genom att säga att på grund av att det fortfarande var lite solljus kvar på fredagseftermiddagen då han placerades i graven så räknas fredagen som den första dagen. Sedan befann han sig i graven under veckosabbaten — den andra dagen. Och eftersom de undervisar att han uppstod på söndagsmorgonen så räknar de den tidiga morgonens solljus som den tredje dagen.

Men när man lägger ihop de här tidsperioderna så blir det knappast tre dagar och tre nätter. Även om de skulle ha rätt angående dagtiden för de tre dagarna så saknas det fortfarande en hel natt. Enligt Kristus egna ord skulle detta innebära att han inte alls var Messias. Ändå är det denna märkliga tidsperiod från fredag eftermiddag till söndagsmorgonen som den traditionella kristenheten hävdar uppfylldes av “deras” Jesus.

Dock är sanningen gällande tidpunkten för Kristus uppståndelse inte svår att begripa, men den kräver kunskap om hur händelserna som ledde till Kristus död, och sedan hans uppståndelse, förhöll sig till varandra tidsmässigt. Detta är en fantastisk uppenbarelse och en mycket inspirerande verklighet när man väl förstår vad som faktiskt hände.

Undervisningen om Jesus Kristus är en berättelse om att han var i jordens inre under endast hälften av den tid som det beskrivs att Josua Kristus var där. Om man lägger ihop tiden som de skolade och lärarna i den traditionella kristenheten säger att Jesus befann sig i jordens inre så blir den ungefär hälften av den tidsperioden som beskrivs i Bibeln som den verkliga.

De som ser mannen med namnet Josua som varandes Kristus, undervisar att han befann sig i jordens inre — i graven — under en tidsperiod av exakt tre hela dagar och tre hela nätter.

För att förstå detta måste man komma ihåg att en ny dag alltid börjar vid solnedgången (när solen precis går ner och försvinner från horisonten). Varje dag räknas från solnedgång till solnedgång, inte från midnatt till midnatt.

Det är på grund av detta sätt att räkna tid som judarna önskade att alla tre som hade blivit dömda till döden skulle få sina ben krossade. Detta för att de då, efter en snabb död, kunde plockas ned och bäras bort före solnedgången på Passover. Detta på grund av att vid solnedgången på Passover började en årlig Sabbat under vilken inget fysiskt arbete fick utföras.

Men det finns mycket mer som kan sägas om detta men det tar lite tid att på ett ordnat och tydligt sätt förklara det exakta tidsförloppet.

Det årliga firandet av Passover kan infalla på olika dagar i veckan från år till år. Året då Kristus dog, år 31, inföll Passover på den fjärde dagen i veckan. Med vårt sätt att räkna dagar så innebär det att den specifika Passoverdagen började vid tisdagens solnedgång och pågick under onsdagen tills solen gick ner. Den tidsperioden räknades som den fjärde dagen i veckan, och år 31 så utgjorde den tidsperioden för firandet av det årets Passover.

Det var under den tisdagskvällen som Kristus firade det många kallar den “sista måltiden”. Det var verkligen en måltid och den var hans sista, men den var så mycket mer än bara en sista måltid. Den var en Passover-måltid inför vilken ett lamm hade slaktats, grillats och blev uppätet av de som firade Passover där och då. På samma sätt som Passover firades när Israeliterna firade den första Passover när de fortfarande var slavar i Egypten.

Efter att Passover hade firats på detta sätt genom att slakta, grilla och sedan äta Passover-lammet på Passover-natten, hade Kristus nu nått tidpunkten då han skulle komma att uppfylla den djupare meningen med denna dag. Han kom för att dö som Passover-lammet för hela mänskligheten, genom vilken allas synder skulle kunna bli förlåtna.

Den Passover-måltiden, tillsammans med lärjungarna, var den sista att firas på det sättet. Kristus och lärjungarna firade den som de var befallda att göra av Gud. Men efter måltiden instiftade Kristus det nya sättet som den hädanefter skulle firas. Man skulle inte längre offra ett lamm och äta det, utan från och med nu skulle Guds folk årligen fira den på det nya sättet som Kristus uppenbarade för lärjungarna under denna sista natt.

Här instiftades en symbolik i att dricka en liten mängd vin och äta en liten bit osyrat bröd.

Den traditionella kristenheten har missbrukat detta årliga firande och förvanskat det till att innebära något helt annat. De har även förändrat tiden för när detta firande sker och kallar det för nattvard.

Dock handlar det årliga firandet, som sker genom att dricka en liten mängd vin och äta en liten bit osyrat bröd, om Kristus ställföreträdande död för oss. Vinet symboliserar hans blod som spilldes för oss som det sanna offret för synd. Ett sådant offer kunde bara göras av någon som levt ett syndfritt liv — någon som var värdig att bli offret som gjorde det möjligt att förlåta synd. Den lilla biten osyrat bröd symboliserar att Kristus levde “ett liv utan synd — ett osyrat liv”.

En person kan mycket enkelt själv läsa vad aposteln Paulus flera år senare skrev till Kyrkan för att påminna dem att fira denna årliga ritual. Han skrev att den skulle firas på samma sätt som Kristus visade att den skulle firas.

“Jag har själv tagit emot från Herren vad jag fört vidare till er: Den natt [Passover] då Herren Josua blev förrådd tog han ett bröd [osyrat bröd], tackade Gud, bröt det och sade: "Detta är min kropp [sönderbrutna kropp] som blir utgiven för er. Gör detta för att minnas mig [en påminnelse varje årliga Passover ]." På samma sätt tog han bägaren [med vin] efter måltiden [Luk 22:17-20] och sade: "Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta [på varje Passover] ni dricker av den, gör det för att minnas mig." Så ofta ni äter detta bröd och dricker denna bägare förkunnar [proklamerar] ni Herrens död till dess han kommer. Den som äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt syndar därför mot Herrens kropp och blod.”” (1 Korintierbrevet 11:23-27).



Den verkliga tidpunkten för Kristus död

Alla håller med om att Kristus dog på Passover-dagen, men alla är inte ense om när den Passover-dagen de facto ägde rum det specifika året då Kristus dog. Det tar en stund att systematiskt gå igenom bibelverserna som beskriver detta, men det är verkligen värt mödan och de säger så mycket.

Traditionell kristendom undervisar att Passover det året skedde den 6:e dagen i veckan. Orsaken till att de hävdar detta är att de helt missat att en av de Sabbater som nämns i berättelsen inte är en vanlig veckosabbat. De har missuppfattat detta under hundratals år eftersom de inte känner till eller förstår hur Passover tidsmässigt passar in med de årliga högtidsdagarna som följer. De har inte förstått hur och när det judiska folket, allt sedan Moses, firat sina heliga högtider. De högtider som i tur och ordning finns nedskrivna i tredje Moseboken, kapitel 23.

Precis som det redan nämnts så är dagen som följer det årliga firandet av Passover en årlig Sabbat — en årlig högtidsdag (helig dag), den första dagen av Det osyrade brödets högtid. Den traditionella kristenheten har heller inte förstått den judiska traditionen att benämna dagen som föregår en Sabbat en “förberedelsedag”.

De som, under 380-talet, började översätta grundtexterna från grekiska och arameiska till latin förstod inte dessa tydliga judiska traditioner, eller också brydde de sig helt enkelt inte om dem. Den romerska kyrkan bestämde att grundtexterna skulle översättas till ett samlat verk som skulle passa deras bruk, därför bestämde de att grundtexterna skulle översättas till latin och den texten blev känd som Versio Vulgata.

Översättningar till andra språk som gjordes många hundratals år senare, efter att tryckpressen uppfunnits, resulterade bara i ökad förvirring och ytterligare felöversättningar av grundtexterna.

Så när dessa tidiga översättare kom till berättelsen om Kristus död, begravning och uppståndelse var de mycket förvirrade och kunde inte tolka eller förstå det som faktiskt beskrevs. De läste om en förberedelsedag och tolkade automatiskt den till att vara den 6:e dagen i veckan — det vi kallar fredag. Men så var inte fallet. Och tittar man på hela berättelsen så blir allt mycket klarare.

“Det var förberedelsedag [förberedelsedag inför en Sabbat], och judarna ville inte att kropparna skulle hänga kvar på pålarna (grekiska: stauros) över Sabbaten, eftersom det var en stor Sabbatsdag [en årlig Sabbat, en årlig helig dag]. Därför bad de Pilatus att de fastspikades ben skulle krossas och kropparna tas bort [så att de inte skulle hänga kvar under Sabbaten].” (Joh 19:31).

När man förstår detta så blir det mycket lättare att inse exakt vilken dag i veckan som den specifika Passover-dagen inföll på och när Kristus faktiskt uppväcktes från de döda. Och den årliga Sabbaten, det årliga firandet av den första dagen av Det osyrade brödets högtid, som alltid följer efter Passover-dagen, inföll det året på den 5:e dagen i veckan, den dagen vi idag kallar torsdag.

Så åter igen, vid solnedgången den Passover-dagen, den 4:e dagen i veckan (onsdag), började alltså den årliga Sabbaten — den årliga högtidsdagen i Det osyrade brödets högtid. De judiska ledarna ville att alla tre skulle tas ned från pålarna och bäras bort före den årliga Sabbaten började. Texten som sedan följer beskriver hur Kristus kropp togs ner och placerades i en grav.

“Nu fanns där en rådsherre vid namn Josef, en god och rättfärdig man som inte hade samtyckt till vad de [andra i rådet] hade beslutat och gjort. Han var från staden Arimataia i Judéen, och han väntade på Guds rike. Josef gick till Pilatus och bad att få Josuas kropp. Han tog ner den, svepte den i linnetyg och lade den i en uthuggen klippgrav där ännu ingen blivit lagd. Det var förberedelsedag, och sabbaten skulle [snart] börja.” (Luk 23:50-54).

Man måste förstå den gammaltestamentliga lagen och det judiska firandet av en Sabbat för att förstå helheten. Inget arbete fick utföras på någon Sabbat, så dagen före Sabbaten var en förberedelsedag under vilken man slutförde veckans arbete och gjorde sig redo för att fira Sabbaten. Det är på grund av detta som berättelsen som sedan följer är så viktig att förstå. Texten fortsätter.

“Kvinnorna som hade kommit med Josua [Kristus] från Galileen [till Jerusalem] följde efter [följde efter Josef från Arimataia till graven] och såg graven och hur hans kropp blev lagd där. Sedan återvände de hem och gjorde i ordning väldoftande kryddor och oljor. Och under sabbaten var de i stillhet efter lagens bud.” (Luk 23:55-56).

Den här delen av berättelsen visar sig nu mycket viktig på grund av vad kvinnorna gjorde. I verserna står det att de gick för att göra i ordning väldoftande kryddor och oljor. De skulle sedan återvända till graven och placera dessa vid Kristus kropp.

Kvinnorna visste naturligtvis inte i förväg att Kristus skulle komma att dödas på eftermiddagen på Passover-dagen, så de hade uppenbarligen inte förberett alla dessa kryddor och oljor innan. De var därför tvungna att vänta tills det fanns möjlighet att tillreda dom.

När Kristus dog och lades i graven var det knappt någon tid alls kvar av Passover-dagen och kvinnorna hade ingen tid att köpa kryddorna och oljorna, och än mindre att förbereda dem. De kunde inte heller gå och handla dem efter Passover eftersom den efterföljande dagen var en årlig högtidsdag, och inga kryddor kunde köpas eller tillredas på en högtidsdag, en Sabbat.

Det står skrivet att de vilade på Sabbaten, vilket borde vara enkelt att förstå. Det kunde ju inte utföra något arbete på den Sabbaten som följde Passover. Kristus kropp hade lagts i graven precis innan solnedgången på Passover-dagen. Kristus befann sig alltså nätt och jämt i graven när den årliga Sabbaten började. Detta innebar sålunda att kvinnorna inte kunde förbereda kryddorna och oljorna för graven den dagen, eftersom de vilade enligt lagen.

Men när förberedde de då kryddorna? Det var ju inte under den årliga heliga dagen som följde Passover, utan ytterligare en dag senare. Det var den 6:e dagen det året (fredag). De utförde sina sysslor den dagen, vilken var den återkommande förberedelsedagen inför veckosabbaten. Men de behövde även göra något annat innan de kunde förbereda dessa kryddor och oljor för begravningen på det traditionella sättet. Ett kort litet bibelställe från Markus berättar tydligt om detta.

“När sabbaten var över köpte Maria Magdalena och Maria, Jakobs mor, och Salome väldoftande oljor för att gå och smörja honom [Kristus kropp]”. (Mark 16:1).

Det vi ser här är att kvinnorna först var tvungna att gå och handla kryddorna innan de kunde tillreda dom. Så de inhandlade och förberedde kryddorna under den dagen — den 6:e dagen i veckan. De kunde ju, som sagt, inte köpa eller förbereda dessa under Sabbaten.

Om den traditionella kristenheten hade tolkat detta exakt som det står skrivet skulle de automatiskt tolkat detta som att det handlade om en veckosabbat, eftersom de inte förstår tidsramen för de judiska högtiderna. Men då missar man det uppenbara, för om det var fallet så hade det inneburit att kvinnorna i berättelsen inte hade möjlighet att köpa och tillreda kryddorna förrän på söndagen. Men det stämmer ju inte eftersom berättelsen tydligt visar att de redan både hade köpt och förberett kryddorna när de kom till graven tidigt söndag morgon.

Det tog dem hela dagen att både handla och sedan förbereda kryddorna och oljorna. Fortsättningen i Markus avslöjar att de inte hann göra allt (under fredagen) och dessutom ta med sig kryddorna och oljorna för att hinna fullfölja begravningen av Kristus kropp på det traditionella sättet på samma dag, eftersom Kristus kropp hade placerats i graven i slutet av Passover-dagen. De följande verserna berättar detta tydligt.

“Mycket tidigt den första veckodagen (söndag) kom de till graven när solen gick upp.” (Mark 16:2).

Dessa två verser i Markus visar tydligt att kvinnorna var tvungna att vänta med att köpa och förbereda kryddorna och oljorna för Kristus begravning tills efter den årliga Sabbaten. Sedan gjorde de detta under den 6:e dagen (fredag) den veckan. När den dagen var över var det dags för en ny Sabbat, under vilken de vilade — denna gången en veckosabbat. Eftersom veckosabbaten inte är över förrän solen gått ner på den sjunde dagen så gick de inte med kryddorna till graven direkt, eftersom det började bli mörkt. Men tidigt på morgonen nästa dag, den första dagen i veckan (söndag), gick de till graven för att utföra en traditionsenlig begravning av Kristus kropp.

Om man förstår hur man räknar Sabbater och förberedelsedagar på ett korrekt sätt, så är den här historien mycket enkel att förstå. Kvinnorna kunde inte köpa och förbereda kryddorna på en Sabbat, så de gjorde det under den första möjliga dagen. Och det var den 6:e dagen den veckan (fredag).

Det tog dem lång tid att göra allt detta, och när veckosabbaten närmade sig så hade tiden runnit ut för att gå till graven för att förbereda kroppen på rätt sätt. Hade de kunnat köpa kryddorna och oljorna och förbereda allt i förväg och dessutom hinna till graven under den förberedelsedagen (fredag) så hade de gjort det. Men de fick istället vänta och de vilade under veckosabbaten.

Veckosabbaten slutade när dagen var slut den 7:e dagen och den 1:a dagen i veckan började när solen gick ner den 7:e dagen, men när solen gick ner blev det också mörkt mycket snabbt. Så de väntade tills tidigt på morgonen med att gå till graven med kryddorna och oljorna.

När man läser dessa berättelser som skrevs utifrån fyra olika personers uppfattning av vad som skedde, så blir hela berättelsen mycket klarare. Det är så viktigt att inkludera och jämföra lärjungarnas olika berättelser, eftersom de kände till och bevittnade dessa händelser. Detta inkluderar Matteus, Markus, Lukas och Johannes eftersom de skrev mycket om Kristus liv och död.



Söndagen efter Kristus uppståndelse

En annan text som missuppfattats och misstolkats gällande den årliga Sabbaten och veckosabbaten som följde Passover-dagen hittar man i Matteus skildring.

“Efter sabbaten [Gr plural — “sabbaterna”], i gryningen den första veckodagen, gick Maria Magdalena och den andra Maria för att se på graven.” (Matt 28:1).

Denna text från Matteus säger faktiskt att det hade passerat “Sabbater”, innan Maria Magdalena och Maria, Jakobs mor, kom till graven på söndagsmorgonen. De flesta översättare har misstolkat detta till att betyda endast en Sabbat, singular, när ordet i grekiska texten står i plural. Det följde nämligen två Sabbater direkt efter den Passover då Kristus dog och begravdes. Det står helt enkelt att det hade gått två Sabbater innan de två kvinnorna kom till graven vid gryningen den första dagen den veckan.

Det är nu tydligt att det ingår två Sabbater under den här tidsperioden. Vi har också sett vilket tidsspann som beskrivs när de köpte och förberedde kryddorna och oljorna för begravningsceremonin. Det är uppenbart att den traditionella kristenheten inte räknar dessa två Sabbater eller ens förberedelsedagen emellan dom.

Sanningen i något sådant som detta kan kännas oerhört spännande, inspirerande och mycket upplyftande att se och förstå. Men en sanning som denna kan också vara oerhört svår att möta och erkänna för en person som under hela sitt liv trott på en korsfästelse på fredagen och en uppståndelse på söndagsmorgonen. Det är dock inte den personens fel eller en någon slags dom över den personen, som ju har blivit lurad av andra. Däremot ligger felet hos dem som översatte bibeltexten felaktigt och hos dem som sedan dess har kommit att förstå sanningen men vägrat att undervisa om den.

Frågan om tidpunkten för Kristus uppståndelse har dessutom dolts i förvirring och otydligheter på grund av traditionerna och undervisningen runt firandet av Easter. [den falska påsken övrs.anm.] Idén om en tidig soluppgångsgudstjänst baserad på att Kristus skulle ha uppstått vid den tidpunkten har alltså ingenting med sanningen att göra.

“Tidigt den första veckodagen, medan det ännu var mörkt, kom Maria Magdalena ut till graven och fick se att stenen var borta från graven.” (Joh 20:1).

Det fanns andra som kom till graven kort efter kvinnorna och det står då att solen precis var på väg upp, men Maria Magdalena och Maria (Jakobs mor) kom dit när det fortfarande var mörkt och solen ännu inte gått upp. Trots att mycket av detta har översatts på ett mycket märkligt sätt, så är berättelsen ändå tydlig och klar: Maria och Maria var de första att komma till graven när det fortfarande var mörkt och de andra anslöt lite senare med alla kryddorna, precis när solen började gå upp. Budskapet är dock det samma; Kristus hade redan uppstått. Han hade redan återuppväckts innan de kom dit. Han uppstod inte vid ögonblicket just innan solen gick upp, eller ens vid tidpunkten då den faktiskt gick upp. Han hade redan återuppväckts från de döda innan dess!

“Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, gick Maria Magdalena och den andra Maria för att se på graven.” (Matt 28:1).

Efter veckosabbaten börjar den första dagen när solen går ner på den 7:e dagen. Det blir då mörkt, så gryningen den första veckodagen är alltså precis vid den tidpunkten då solen börjar gå upp.

Nästa del i berättelsen handlar om den stora stenen och hur den rullats bort från öppningen på graven av en ängel. Det står att kvinnorna oroade sig för hur de skulle kunna rulla undan den stora stenen, så att de skulle kunna komma åt och smörja kroppen med kryddorna och oljorna. Men när de kom fram upptäckte de att stenen var bortrullad och Kristus inte längre var där — han hade redan uppstått.

“Mycket tidigt den första veckodagen kom de till graven när solen gick upp. De sade [hade redan tidigare sagt] till varandra: "Vem ska rulla bort stenen från gravöppningen åt oss?"

Men när de lyfte blicken, fick de se att stenen [redan] var bortrullad. Den var mycket stor.” (Mark 16:2-5).

Sättet som stenen hade rullats undan på, innan de kom till graven, beskriver Matteus så här:

“Efter Sabbaten, i gryningen den första veckodagen, gick Maria Magdalena och den andra Maria för att se på graven. Då blev det [Det hade tidigare varit] en kraftig jordbävning, för en Herrens ängel [hade tidigare kommit] kom ner från himlen. Han [hade gått fram] gick fram och [rullat] rullade bort stenen och [satt] satte sig på den. Hans gestalt var som blixten, och hans kläder var vita som snö. Vakterna skakade av skräck för honom och blev som döda. Men ängeln sade till kvinnorna: "Var inte rädda! Jag vet att ni söker Josua, han som spikades upp på en påle. Han är inte här, han har uppstått som han har sagt! Kom och se platsen där han [Herren] låg.” (Matt 28:1-6).

Denna berättelse om de som först ställdes inför faktumet att Kristus redan hade uppstått återges på många olika sätt i de översättningar som gjorts. Men hur än denna berättelse har översatts så förblir det ett faktum att när de kom till graven så var han inte där, eftersom han redan hade återuppväckts. Ingen bibelvers säger att han uppstod vid soluppgången eller runt den tiden. Men det hävdar undervisningen som hör samman med Easter.

Det finns ingen anledning att gå igenom alla bibelverserna som handlar om denna berättelse, eftersom de alla säger samma sak. Kristus var inte längre i graven. Han hade blivit uppväckt tidigare. Men finns det någon möjlighet att ta reda på hur mycket tidigare? Ja, det finns det faktiskt!

Det är bra att påminna sig om vad Lukas skrev om detta.

“Den första veckodagen kom de tidigt i gryningen till graven med de väldoftande oljorna som de hade gjort i ordning. Då fann de att stenen var bortrullad från graven. De gick in, men fann inte Herren Josuas kropp. När de inte visste vad de skulle tro, då stod plötsligt två män i skinande kläder framför dem [två änglar]. Kvinnorna blev rädda och böjde ansiktet mot marken, men männen [änglarna] sade: "Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått! Kom ihåg vad han sade till er medan han fortfarande var i Galileen: Människosonen måste utlämnas i syndares händer och bli uppspikad på en påle och uppstå på tredje dagen." Då kom de ihåg hans ord.” (Lukas 24:1-8).

Återigen så tas vi tillbaka till det Kristus sa när det gällde det enda tecknet som skulle komma att ges för att visa vem som var Messias. Han skulle komma att befinna sig i jordens inre — i graven — under tre dagar och tre nätter. Sedan, på tredje dagen, skulle han bli återuppväckt från de döda — exakt vid tidpunkten då den tredje dagen tog slut.

Tidsramen för detta är följande: precis före solnedgången på Passover, precis före den årliga heliga dagen skulle börja, placerades Kristus i graven av Josef från Arimataia. Detta skedde precis före solnedgången den 4:e dagen i veckan, vilket var slutet på Passover-dagen. Sedan började den årliga heliga första dagen i Det osyrade brödets högtid — en årlig Sabbat. Den dagen var den 5:e dagen den veckan.

Det innebär att tiden precis före solnedgången den 4:e dagen fram till solnedgången den 5:e dagen utgjorde den första dagen som Kristus befann sig i graven.

Sedan precis vid solnedgången den 5:e dagen den veckan, vid slutet av den årliga Sabbaten, började den andra dagen som Kristus befann sig i graven. Vid tiden för solnedgången den dagen så började sedan den 6:e dagen den veckan, den dagen som benämndes förberedelsedagen för veckosabbaten. (Den dagen för förberedelserna motsvarade vår fredag.)

Den tredje dagen som Kristus befann sig i graven sträckte sig alltså från just före solnedgången den förberedelsedagen, hela natten under Sabbaten och även dagsperioden av Sabbaten hela vägen fram till tidpunkten precis före solnedgången, då Sabbaten nådde sitt slut.

För att kunna uppfylla det Kristus sa om att Messias skulle komma att befinna sig i jordens inre tre dagar och tre nätter så skulle han bli återuppväckt mot slutet av den veckosabbaten. Det skulle innebära tidpunkten precis före solnedgången på den Sabbaten, precis innan nästa dag började. Den följande dagen som då började var den 1:a dagen i veckan — söndag. Första dagen i veckan börjar alltid efter solnedgången den 7:e dagen i veckan — veckosabbaten.

Så för att uppfylla tecknet på vem som var den sanna Kristus så var det tvunget att han återuppväcktes exakt tre dagar och tre nätter senare — tre hela dygn efter att han placerades i graven. Den tidsperioden avslutades mot slutet av veckosabbaten. Det var nödvändigt att Kristus — den sanna Messias — återuppväcktes mot slutet av den veckosabbaten som ett bevis för vem han verkligen var. Han återuppväcktes alltså inte under någon del av den första dagen i veckan. Han återuppväcktes inte på söndagen.



GUD FADERN GAV SIN SON NAMNET JOSUA

Inom den nyligen organiserade officiella kyrkan i det romerska riket under kejsar Konstantin den store kallades Kristus för Jesus. Men det var inte namnet som lärjungarna och medlemmarna i den ursprungliga Kyrkan, som bildades år 31, använde för Kristus. De använde namnet Josua.

Namnet “Jesus” (Iesous på grekiska, Iesus på latin) började användas i den katolska kyrkan efter år 325 och blev även det officiella namnet för Kristus i de protestantiska kyrkorna när de uppkom, många hundra år senare.

Gud bestämde dock att namnet som hans son skulle få, efter att han fötts av Maria, var Josua. Det var samma namn som den Josua som i Gamla Testamentet ledde Israels barn in i det förlovade landet. Det namnet betyder “Den Eviges (Jahves) räddning”. I sitt liv som fysisk människa fyllde Messias rollen som Passover-lammet — han var sannerligen “Den Eviges räddning” som erbjöds till mänskligheten.

De som har lagt ner mycket tid på att studera Bibeln känner till att namn betyder mycket för Gud. När Gud ger någon ett namn, så har det en viktig betydelse. Det är inte bara ett namn som klingar fint när det uttalas.

Under det sena 300-talet gjorde den katolska kyrkan, som nämnts, en översättning av Bibeln till latin — den så kallade Vulgata. I det Gamla Testamentet i den var namnet för Josua översatt till Iosue. Detta namn låter mer som det uttalas på hebreiska (Yehoshua). Men i det Nya Testamentet i Vulgata översattes samma namn till något annat — Iesus. Detta gjordes också med Josuas namn (han som förde israeliterna in i det förlovade landet) när han nämns i Hebreerbrevet 4:8, där det alltså också översattes till Iesus. De insåg kanske inte att den bibelversen inte refererade till Kristus.

För när Paulus skrev om hur Josua ledde Israels barn in i det förlovade landet så använde han med all säkerhet det korrekta namnet för Josua. Då uppstår här frågan, varför översatte man inte namnet Josua i Vulgata-versionen på samma sätt i Gamla Testamentet som i det Nya Testamentet?

Både de grekiska och latinska översättningarna av Nya Testamentet har ändrats när det gäller översättningen av namnet Josua som annars kunde varit en tydlig transkribering av namnet, precis på samma sätt som det gjordes vid översättningen av Gamla Testamentet. Speciellt i den latinska Vulgata gjordes, av någon anledning, stor förändring mellan namnet för Josua i Gamla Testamentet och namnet som Kristus skulle ha burit i Nya Testamentet.

I båda språken skulle namnet mycket väl ha kunnat översättas till ett med samma betydelse som det Josua har på hebreiska, men detta gjordes inte. Dock gjordes detta på ett helt korrekt sätt när det gäller ordet för “Messias” i det Gamla Testamentet, vilket i det Nya Testamentet översattes till “Kristus” (Christos). Båda har samma betydelse, vilken är “den smorde”. Det är det korrekta sättet att översätta ord — utifrån vad de betyder i det språk man översätter till.

Namnet som den katolska kyrkan gav Kristus är dock inte en korrekt översättning av betydelsen av hans namn. Namnet “Jesus” betyder inte samma sak som namnet “Josua” (Heb. Yehoshua). Det är inte ens en korrekt transkribering (ett ord som låter lika i ett annat språk).

Matteus, Markus, Lukas och Johannes böcker skrevs på arameiska, vilket är ett semitiskt språk med samma språkstam som hebreiskan. Nu för tiden förnekar de flesta religiösa skolade personer detta och hävdar att apostlarna enbart skrev på grekiska.

Paulus skrev på grekiska till hedningarna då han, när han fortfarande kallades Saul, hade fått hög utbildning i Jerusalem. Men Kristus lärjungar talade och skrev på arameiska. De sågs till och med ned på och förlöjligades av de judiska ledarna i Jerusalem eftersom de saknade den höga nivån av bildning som de judiska ledarna hade. Många judar talade och skrev på grekiska inom det romerska riket på den tiden, men inom området som Kristus lärjungar kom ifrån var det arameiska som var judarnas språk.

Ordet “Jesus” existerade faktiskt inte i engelska språket förrän i slutet av 1600-talet. Det var en transkribering av det grekiska ordet “Iesous”, och det motsvarande ordet på latin “Iesus”. Men som det redan påpekats här så är varken Iesous eller Iesus någon bra transkribering för “Josua”. Så om Guds instruktion hade följts så hade namnet översatts Josua — samma namn som den Josua som ledde Israels barn in i det förlovade landet efter Moses död.

Här följer instruktionen som Gud gav, med den korrekta översättningen från arameiska av namnet:

“Med Josua Kristus födelse gick det till så: hans mor Maria var trolovad med Josef, men innan de hade varit tillsammans visade det sig att hon var havande genom den helige ande. Hennes man Josef ville göra rätt för sig och ville inte dra skam över henne, och därför beslöt han att skilja sig från henne i hemlighet. Men när han funderade över detta, då visade sig en Herrens ängel för honom i en dröm och sade: "Josef, Davids son! Var inte rädd för att ta till dig Maria som din hustru, för barnet i henne har blivit till genom den helige ande. Hon ska föda en son, och du ska ge honom namnet Josua [Den Eviges räddning], för han ska frälsa sitt folk från deras synder." Allt detta hände för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och man ska ge honom namnet Immanuel [Jes 7:14]. Det betyder: Gud med oss. När Josef vaknade upp ur sömnen, gjorde han som Herrens ängel hade befallt och tog sin hustru till sig. Men han rörde henne inte förrän hon hade fött en son. Och han gav honom namnet Josua.” (Matt 1:18-25).

Så nu, efter nästan 2000 år, är Gud på gång att sända Sin Son, Messias — Kristus — för att rädda mänskligheten från att utplåna sig själv, och efter det sedan etablera Guds rike som skall regera alla länder. Den sista stora felaktigheten som skulle tas bort från Guds Kyrka, för att göra den redo för Kristus återkomst, gällde hans namn. Namnet “Jesus” Kristus representerar lögnerna som började undervisas efter år 325 av en kyrka som kallade sig själv kristen. Namnet “Jesus” representerar den kyrkans doktriner så som: treenigheten, Easter (den falska påsken), söndagsgudstjänsten, Christmas (jul) och många fler läror som är felaktiga och som står i motsatsförhållande till Guds ord.

Den vars fötter åter kommer stå på Olivberget efter nästan 2000 år är Josua Kristus — den sanna Messias sänd från Gud för att rädda mänskligheten.



ANDRA LÄROR SOM BEHÖVER KORRIGERAS

Det finns många andra läror (doktriner) som har förts vidare av den traditionella kristenheten som är uppbyggda på lögner, såsom treenigheten, helvetet, själens odödlighet, etc. Dessa kommer avhandlas i det sista kapitlet i den här boken. Men just nu är det mycket viktigt att förstå på vilket sätt sådana falska läror hållit människor i okunnighet när det gäller de kommande katastrofala händelserna som nu, i den sista tiden, skall komma att drabba jorden, speciellt det krig som profeterats att bli det sista — det tredje världskriget.